av Staffan Bergsten
Lars Ahlin (1915-1997), en av Sveriges främsta romanförfattare under 1900-talet, är både en särling och en god representant för sin tid. Som realistisk skildrare av arbetar-klassens villkor ansluter han sig till en bred strömning i århundradets litteratur vilken speglar landets omvandling från småbrukarnation till industrisamhälle med socialdemokrati som statsbärande ideologi. Som övertygad kristen med inriktning på den enskilda människans inre liv och existentiella belägenhet skiljer han sig emellertid markant från majoriteten av sina samtida. Genom trotsig debattlusta och en egensinnig, ibland svårtillgänglig stil kom han att utmana många läsare och nådde aldrig den breda publiken. I gengäld har hans inflytande på andra författare och intellektuella varit djupgående och han upplevs alltjämt som högst aktuell. De viktigare verken nytrycks sparsamt men kontinuerligt och den litteraturvetenskapliga forskningen har alltid dragits till hans rika och komplicerade författarskap.
Debutromanen Tåbb med manifestet (1943) utgör i själva verket författarens tredje - två tidigare hade refuserats av förlagen - och förvånade alla med sin mogna stil. Vad handlingen beträffar ansluter den sig till den proletära genren. Huvudpersonen Tåbb är en arbetslös ung man på drift i ett land i ekonomisk kris. Hans enda fasta punkt är ideologisk. Som medlem i en kommunistisk ungdomsförening har han lärt sig söka svaret på alla problem hos Marx och bär ständigt med sig det kommunistiska manifestet.
Den sociala verklighet som bildar bakgrunden i både debutverket och det kommande författarskapet var i hög grad självupplevd. Ahlins far var till yrket handelsresande och hans inkomster räckte nätt och jämt till att försörja familjens sju barn, av vilka Lars var det yngsta. Sedan hustrun övergivit både man och barn levde de tidvis i ren misär och alla, även minstingen, måste redan i de tidiga tonåren bidra till sitt uppehälle. Ahlin arbetade som springpojke, tidningsförsäljare och liknande samtidigt som han tog varje tillfälle att skaffa sig böcker. Ordnad skolgång var utesluten av ekonomiska skäl. Längre fram lyckades han få understöd till några års studier vid folkhögskola, men i stort delade han sina samtida proletärförfattares autodidaktiska utgångsläge. En av hans viktigaste läsupplevelser var Fjodor Dostojevskij, givetvis i svensk översättning. Den store ryssens lidelsefulla sociala och religiösa engagemang gav djupt eko i den unge svensken.
Geografiskt är det mesta Ahlin skrivit lokaliserat till hans födelsestad Sundsvall i norra Sverige. Genom sina skiftande arbeten hade han lärt känna staden utan och innan och kom med tiden också att uppfatta den som representativ för hela landet under början av 1900-talet: en industriell centralort i en bygd som levde på skogen och sågverken med förmögna patroner och direktörer som hänsynslöst exploaterade den okvalificerade arbetskraften. Nöd och elände, agitation och strejker präglade tiden och grundlade hos Ahlin både djup medkänsla med den enkla lidande människan och politisk, ideologisk medvetenhet. Klasskillnader och över huvud taget gradering av människor i höga och låga utgör i hans värld grunden till allt ont.
Social realism och politisk medvetenhet räcker emellertid inte till för att förklara sär-arten i Ahlins författarskap. Det ideologiska engagemanget går långt utöver politik och samhällsliv i riktning mot teologi, liksom skildringen av människans utsatta belägenhet sträcker sig bortom gängse realism mot en närmast mystisk samhörighetskänsla. Roten och upphovet till allt detta förlade Ahlin själv till en genomgripande inre upplevelse i 18-årsåldern.
Utan arbete, bostad och anhöriga som drog försorg om honom genomgick han ensam i ett litet tält en sjukdomskris med hög feber. Under några dygn förvandlades hans liv och han nådde en insikt som blev grunden för hela hans författarskap. Långt efteråt försökte han beskriva vad han den gången såg, samtidigt som han framhåller att inga ord räcker till:
Direkt och fräckt kan jag säga att jag den morgonen den stunden såg in i den kulturbefriade, den oläsbara, den ej begripliggjorda verklighetens tillvaro. Det hände mig mitt i en stad [ ... ] Hela staden, min stad, hade förlorat sin andedräkt, sin atmosfär, sin människogjorda resning och samordning. Sin? Nej, vår. Det var allt vårt som hade gått till spillo inför min blick. Min - vår stad fanns ej längre till.
[ ... ]
Vad jag såg? Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner. Överallt, vartän i staden jag såg, mötte min blick ett och detsamma. Vad för något?
Alla bestämningar, egenskaper och allt sammanhang bortföll inför hans ögon. Kvar var endast den råa, otolkade verkligheten. Sådan Ahlin beskriver sin upplevelse utgjorde den raka motsatsen till den traditionella mystikens ljuva uppgående i det gudomliga. Den var förfärlig, förintande och ändå vittnade den om Gud - en Gud över allt förnuft och bortom alla bilder. Längre fram tar han till de ord som Jahve talar till Mose ur den brinnande busken: "Jag är den jag är." Utöver vara och existens kan inget sägas om vare sig Gud eller den råa verkligheten. Alla egenskaper, all rang-ordning, all mening och alla värden är människans tolkningar och tillägg.
Den viktigaste slutsatsen Ahlin drog ur sin upplevelse var att alla människor i grunden har lika värde. All social och moralisk åtskillnad är falsk. Det goda livet måste bygga på det jämbördiga mötet mellan två individer som ser varandra för vad de är: varken för mer eller för mindre än någon annan och båda Guds skapelser. Detta bildar det underliggande temat i samtliga hans verk, medvetet omfattat redan före debuten och genomfört med ständigt nya konstnärliga grepp.
Ahlins sociala och psykologiska realism utgör därför något helt annat än det termen vanligen avser i litterära sammanhang. Hans syfte är inte att avbilda verkligheten utan att med språket gestalta en värld som illustrerar och förtydligar hans syn på människorna och deras liv i samhället. På ytan kan skillnaden tyckas försumbar. Även Ahlin bemödar sig med stor framgång - att skildra miljöer och levnadsöden som övertygar genom sin autenticitet. Han behärskar också suveränt en naturlig och äkta dialog. Men under denna yta verkar förkunnaren och styr sina diktade figurer så att de uppenbarar hans jämlikhets- och kärleksbudskap.
Kärleken är det andra stora temat i hans verk, den äktenskapliga kärleken och den förbjudna mellan hemligt älskande, tillgivenheten mellan föräldrar och barn, mellan syskon och vänner, den stora brinnande passionen, den stilla värmande lågan - kärleken i alla dess former, hög som låg, fast den sistnämnda distinktionen egentligen saknar mening för Ahlin eftersom den sanna kärleken undandrar sig den rang- ordnande uttolkningen av världen. Den som ser sin nästa, vem han eller hon än må vara, för vad hon verkligen är kan inte annat än älska, och bli älskad tillbaka.
Den tematiska inriktningen på nära personliga relationer leder till att Ahlins romaner huvudsakligen utspelar sig inom familjen och genom den speglar det omgivande samhället. Sedan Ahlin liksom sin hjälte Tåbb förlorat tron på kommunismen och alla andra ideologier utvecklades han politiskt mot en odogmatisk, reformistisk social-demokrati med starkt betonande av att samhällets nödvändiga förändring mot jäm-likhet måste komma ur de enskilda medborgarnas inre, inte uppifrån överheten.
Viktigare än de politiska tankemönstren är dock de teologiska. Den omvälvande upp-levelsen i tältet skilde sig visserligen radikalt från både traditionell mystik och gängse omvändelseparadigm men var tveklöst av religiös natur. I sin strävan att integrera den i sitt fortsatta liv sökte sig Ahlin framför allt till teologin. Fram i tjugoårsåldern var han under några terminer elev vid en skola med uppgift att förbereda unga män för akade-miska studier i teologi och en fortsatt bana som präster i den lutherska statskyrkan.
Luther blev en viktig vägvisare, indirekt också genom den schweiziske teologen Karl Barth och dennes lära om Guds "tilltal" till människan som kräver ett svar i form av handling. Förhållandet mellan Gud och människa blir på så sätt en förebild för kärleken mellan två människor, där tilltal och svar upprättar ett förhållande av ömse-sidigt och jämbördigt givande och mottagande. I relation till Gud är människan enbart mottagande men i sann mänsklig kärlek är båda parter varandras" gudar" i bemärk-elsen utgivande och samtidigt uppfordrande till gensvar. Jämsides med formeln tilltal-svar använder Ahlin ofta ögat som metafor. Mot tilltalet svarar den kärleksfulla blicken, gengäldad av den som blir sedd. Att "bli sedd" är ett av hans nyckelbegrepp och innebär att bli förbehållslöst erkänd och accepterad som fullvärdig motpart. Det krävs alltid två självständiga individer för att den äkta kärlekens möte ska komma till stånd. I Tåbb med manifestet tar han till bilden av fruktträd: "För att det ska bli be-fruktning fordras det frömjöl från en blomma av annat slag." Tåbb och hans Kajsa är som två olika träd, odugliga var för sig men tillsammans bär de frukt. Genom honom kommer hon till medveten insikt:
Plötsligt förstod hon att om ett äktenskap ska bli hållbart och givande då måste mannen och kvinnan vara av skilda sorter. Han måste verkligen vara man och hon en verklig kvinna. De måste brinna av längtan efter det främmande slaget. De får inte söka sig själva. Han måste ha sin lust i hennes och hon i hans.
Först då kommer fruktämnena att svälla ut till mognad.
Insikten om den kompletterande jämbördigheten, tilltalet och seendet, måste enligt Ahlin åtföljas av bekräftande handling. Följdriktigt utmynnar romanen om Tåbb i en kort scen som illustrerarTåbbs och Kajsas nya förhållande. Hon har plockat en korg full med ved och ska bära in den i köket när Tåbb kommer och vill överta bördan. Men hon släpper inte taget. "Vi bär den båda två, sa hon. Och de tog i varsin ända av handtaget och bar in den." Så slutar berättelsen med ett både konkret och symboliskt exempel på kärlekens gärningar som går att tillämpa på det samhälleliga likaväl som på det privata planet.
Det är denna av såväl politiska som teologiska element sammansatta åskådning som Ahlin oförtröttligt gestaltar i verk efter verk. Under de 18 åren efter debuten 1943 utvecklade han en väldig produktivitet och gav ut ett dussin romaner jämte ett par novellsamlingar. Den första stora romanen, Min död är min (1945), har som huvud-person en man som i likhet med författarens far är en misslyckad handelsresande med ett havererat äktenskap bakom sig då han möter den sanna kärleken i en enkel strykerskas gestalt. Höjdpunkten i hela författarskapet utgör nog den stora romanen Natt i marknadstältet (1957) om bagerskan och cafeinnehavaren Paulina Dahl och hennes tragiska kärlek till sin kriminelle och destruktive man Leopold. Den första, stora periodens sista roman har titeln Bark och löv (1961) och är även den en kärlekshistoria. Kontrahenterna är denna gång konstnärer.
Ahlins strävan var att gestalta sin vision i konstnärligt integrerad form men upplevde i växande grad fiktionens otillräcklighet. Gång på gång bryter framställningen den psykologiska realismens ram för att ge plats åt teoretiska resonemang om språket och konsten. l romanen Gilla gång (1958) filosoferar skolvaktmästaren Lage Julin, gift med Berta, över konstens väsen i termer som visar att mötet mellan ett konstverk och dess betraktare eller läsare har samma struktur som kärleksmötet. Ett "gott öga" kan locka fram ett gensvar som uppenbarar en annars fördold mening.
Hur kommer det sig? Jag svarar: därför att varje öga för sin egen jordmån fram. De två måste komma samman, annars blir det ingenting av. Så till hälften, så avbrutet, är det taget vart för sig.
Ännu en gång tål jag tänka på det: Sålunda är det med språk och konst: taget för sig en öde obrukbar byggnad, mötesplatsen lever upp först när de mötande finns där tillhopa och gör varsin part.
Berta och jag, man funne ruiner om man toge oss var för sig.
Trots obruten skaparkraft greps Ahlin redan innan han fyllt 50 år av missmod och tystnade som författare. En orsak var bristande uppskattning framför allt av den religiösa dimensionen av författarskapet - en aggressivt kristendomsfientlig anda utmärkte den tidens svenska kulturliv. En annan orsak låg i hans växande besvikelse över den politiska och sociala utvecklingen i landet som alltmer fjärmade sig från de jämlikhetsideal han hoppats att socialdemokratin skulle förverkliga. När han efter 24 års tystnad återkom som diktare gav han bl.a. ut Din livsfrukt (1987) som i jagroman-ens form ger en kritisk analys av Sveriges sociala historia under 1900-talet. En av bifigurerna, en målare som förbereder sig för att resa till Rom, får än en gång uttrycka den medkänslans och den solidariska inlevelsens estetik som Ahlin alltid omfattat:
Jag slår mig ner mitt i fattigkvarteren. Hos dem man inte räknar med. Jag vill vara bland de utstöttas ansikten och kroppar. Se dem, se dem mycket noga, höra deras ljud, rop och mummel. Se människan, den lidande och plågade, leta efter om något oskadat finns kvar i ögats ljus och läpparnas former.
Den berättelse som här valts ut som introduktion till Lars Ahlins författarskap tillhör det tidiga skedet. Den ingår i en samling noveller som bildar hans opus 2 och den har givit namn åt hela boken: Inga ögon väntar mig (1944). Med sitt ringa omfång kan den omöjligen göra rättvisa åt spännvidden och formrikedomen i Ahlins skapande och saknar helt teoretiskt filosoferande inslag. I gengäld uppvisar den en stramt samman-hållen komposition som saknas i de större verken, vilka ibland störs av mångordiga utvikningar. Den för alla hans verk grundläggande tematiken kommer trots det begränsade formatet till klart uttryck.
Novellens fast slutna form ger sig till känna redan i cirkelkompositionen: den börjar och slutar i samma situation fastän mycket har hänt däremellan. Ordagranna eller lätt varierade upprepningar understryker korrespondensen mellan början och slut. En fras som flera gånger återkommer har effekten att reta läsarens nyfikenhet på det som ska ske: "Innan det där hände som har hänt." Orden inte bara väcker förväntan, de uttrycker också det oerhörda i det som ska hända. Det är så överväldigande att den talande knappt förmår nämna det vid namn.
Däri avslöjar sig en annan sida av novellens litterärt utstuderade form. Den är skriven i jagform men det berättarjaget har att meddela ligger i viktiga hänseenden utanför det han rimligen kan uttrycka. Om Gustav Andersson, som han heter, hade haft den klar-syn på sin belägenhet som hans ord ger vid handen, skulle "det där som händer" aldrig ha hänt. Långa stycken tar författaren Lars Ahlin över Gustavs röst för att tydligare artikulera hans situation. Det är ett slags dubbelexponering där rösterna glider in i varandra men så att man först inte tänker på det. Verklighetsillusionen bryts aldrig.
Den sociala verkligheten i berättelsen är nog så handfast och representativ för perioden omkring 1940. Personer med samma namn som huvudpersonen fanns det många i den tidens Sverige. Han är en typ i samma mening som Envar i den medel-tida moraliteten. Till yrket är han skiftesarbetare i ett litet brukssamhälle av det slag det fanns många av i Norrland. Typiskt är också hans engagemang i ortens fack-förening och den egnahemsvilla han med egna händer byggt. De vuxna barnens utbrytning ur familjen och lust till den större stadens rikare möjligheter bär också äkthetens prägel. I alla dessa avseenden infogar sig novellen i den breda fåran av svensk arbetardiktning.
Även psykologiskt är Gustav Andersson trovärdigt skildrad: en åldrande man som nu sedan han lämnat arbetslivet hamnat på sidan av livet. Ingen räknar med honom där han sitter i sitt soffhörn med tidningen i händerna. Det särskilda med honom är att hans isolering i familjekretsen fördjupas till ångest som utlöser en kris. Enligt omgiv-ningens uppfattning blir han tokig medan han utifrån sina egna känslor beter sig fullt rimligt. Författarens syfte med krisen är dock ett annat än psykologisk realism. Han vill ge kött och blod åt sitt stora tema att "bli sedd". "Jag är den enda i rummet som inte blir sedd i ögat av någon", säger Gustav alldeles i början av novellen. Och längre fram: "Se in i mina ögon, gode Gud. Tala till mig. Jag är så förbannat ensam. Det är så fruktansvärt dött i bröstet mitt." Och ännu ett stycke framåt: "Existerar jag bara för mig själv och inte för någon annan i hela tillvaron?"
Gustav Andersson illustrerar motsatsen till det "goda ögat". Han är människan som förtvinar därför att ingen ser henne, ingen talar till henne. Såtillvida är berättelsen djupt tragisk och även beklämmande så länge man endast identifierar sig med huvud-personen. Emellertid är han sedd och till fullo förstådd och accepterad av en person - av författaren Lars Ahlin. Därmed har vi kommit till hjärtpunkten i Ahlins religiöst estetiska program: genom att med kärleksfull blick gestalta sina uppdiktade figurer gör han dem "sedda" och väckta till medmänskligt liv. Det Ahlin som diktare utför är ett slags ställföreträdande kärlek. "Förbön" kallar han själv sin konst och dess syfte är att "sjunga för de dömda".