av Örjan Torell
Att känna till något om författares liv är alltid bra - i alla fall om det kastar ljus över deras författarskap. När det gäller Lars Ahlin är detta särskilt påtagligt, eftersom sambandet mellan fiktion och verklighet i hans fall är särdeles laddat. Bara det faktum att han föddes och växte upp i Sundsvall märks till exempel på att nästan alla hans romaner och en mängd noveller utspelas i en stadsmodell som exakt liknar Sundsvall. Storgatan 33 med familjens lägenhet åt gården och Sminkdockans pilsnerkafé mot gatan, Gränsgatan uppe på Södermalm, hamnkvarteren, Fisktorget och kajerna längs Selångersån, Norra och Södra stadsbergen, Sidsjön - hela Sundsvall är fiktionaliserat på det viset.
Det betyder inte att Lars Ahlin "skriver om Sundsvall", inte heller att Sundsvall försåg honom med odelat positiva livsupplevelser. Han föddes påskdagen 1915 i något som han själv beskriver som ett "slumområde" på Södermalm, i en av fyra lägenheter i ett hus på Bleckslagargatan 24 (som nu fungerar som enfamiljsvilla). Han var föräldrarnas sjunde och sista barn - och kanske inte direkt planerad: de första fem barnen föddes ett om året 1900-1905, det sjätte föddes 1910 och han själv alltså den 4 april 1915.
När Lars var tre år flyttade familjen till Stockholm, där modern Jenny (född Lannerstedt) rymde från barnen. Det var hennes andra rymning - hon hade givit sig iväg en gång i Sundsvall också. I Stockholm fick nu barnen i realiteten klara sig själva, eftersom fadern, Gustaf Ahlin (1881-1943), var handelsresande och borta hemifrån under långa perioder. Det betydde i praktiken att de äldsta barnen, som var flickor, fick försöka hålla igång livet på något sätt. Om allt detta kan man läsa i Lars Ahlins hustru Gunnel Ahlins biografi Lars Ahlin växer upp (2001), som i hög grad består av en mängd autentiska dokument med Lars Ahlins egna ord om händelser i hans liv. Om tiden i Stockholm efter moderns rymning skriver han till exempel: "De två år som följde efter mammas försvinnande blev mycket egendomliga för oss alla, både skrämmande-onda och muntert-ljuvliga; lidandet lämnade oss aldrig, tomheten stod där orubblig, ändå sjöd livet vidare vitalt och hemskt och ibland uppsluppet" (G Ahlin 2001: 30).
1922, när Lars Ahlin var sju år, gifte Gustaf Ahlin om sig med Tina Jakobsson, ensamstående mor till två pojkar. De bodde i Hellbergska huset på Storgatan 33 i Sundsvall, och nu flyttade Gustaf Ahlin också dit med fyra söner. Lars var därmed tillbaka i Sundsvall, men kallades efter sina fyra år i Stockholm "stockholmaren". Redan från början hade han alltså en särskild distans till Sundsvallslivet, och den bidrog säkert till att han kunde omskapa sina erfarenheter - inte minst av Hellbergska husets sociala mikrokosm - till den litterära leksaksstad som blev den grundläggande gestaltningsmodellen i hans författarskap.
Lars Ahlin var framgångsrik i skolan och hade närmast groteska studieambitioner, vilket till exempel framgår av hans skoluppsatser. Men i läroverket fick han inte gå, av ekonomiska skäl - eller kanske på grund av instabilitet i familjelivet och faderns svaghet för alkoholhaltiga drycker: "Men du har råd att dricka pilsner", sade Tina till pappa Gustaf (G Ahlin 2001:60). Livssituationen har gestaltats i exempelvis Sjätte munnen (1985). Den boken ger bland mycket annat en intensiv bild av hur pojken Hans upplever sin faders alkoholism.
Lärdomsgiganten Lars Ahlin var alltså i hög grad självlärd, men som framgår av Gunnel Ahlins biografi och Lars Furulands Folkhögskolan som bildningsväg för svenska författare, 1970, var Ålsta Folkhögskola av stor betydelse för hans rent intellektuella utveckling. Även hans engagemang i vänsterpolitiska ungdomsförbund har bidragit till denna utveckling, som Lars Furuland har utrett i Synpunkter på Lars Ahlin, 1971. Men innerst inne var hans drivkrafter nog inte utpräglat politiska: han var redan som pojke "inställd på att bli författare" (G Ahlin 2001:62) och blev KFUM-scout för att kunna utnyttja dess bibliotek. Mest lärde han sig nog av livet självt: han sålde tidningar och småsaker, sprang ärenden och såg "stan och många slags människor från mitt lågperspektiv", som han själv säger (G Ahlin 2001: 50). Därför var det "inte särskilt smärtsamt" att han inte kom in på läroverket, som han själv intygar (G Ahlin 2001: 62).
Den fasta övertygelsen om en framtid som författare är nästan det allra märkligaste i Lars Ahlins liv. Man kan undra hur han så tveklöst lyckades hålla fast vid sin författardröm under så enastående lång tid, ända tills den realiserades i och med debuten med Tåbb med manifestet 1943. Den boken har hämtat sin kraft ur Lars Ahlins svåraste livserfarenheter nere på samhällets botten, som arbetslös och luffare och socialt utslagen. Kanske kan man också tänka sig att Tåbbs möte med konstnären Staffan Hyrell, som räddar honom ur kaos, ger en bild av mötet med rektorsparet David och Iris Palm på Ålsta folkhögskola och tiden där 1933-35. David och Iris Palm räddade verkligen Lars Ahlin ur ett bottenläge som han på ett särdeles intressant sätt också har pejlat i essän "In på benet" (enklast tillgänglig i Estetiska essayer, 1994). Det som skildras där är en för hela författarskapet avgörande upplevelse som Lars Ahlin hade i Sundsvall 1933, några månader innan han alltså räddades till Ålsta.
Om det är lätt att se att David och Iris Palm på Ålsta alltså spelar ungefär samma roll för Lars Ahlin som konstnären Staffan Hyrell för Tåbb, är det svårare att känna igen dem i det kritiskt skildrade rektorsparet i romanen Jungfrun i det gröna (1947), som ändå handlar om en folkhögskola som tycks ligga där Ålsta ligger, med en Sundsvallsliknande stad på ungefär det avstånd som skiljer Ålsta från Sundsvall. David och Iris Palm blev Lars Ahlins nära vänner under de två åren på Ålsta och gav sedan honom och kurskamraten Arne Jones ett månatligt understöd ur egen ficka för studier i Stockholm. Där hade Arne Jones viss trygghet och framgång. Hans föräldrar bodde där, han gifte sig och tjänade pengar som gravstensbildhuggare, medan Lars Ahlin kämpade i kompakt motvind de tio åren fram till debuten. Ändå säger Lars Ahlin stolt i det lilla förordet till novellsamlingen Vaktpojkens eld, 1986, att han "debuterade före Arne Jones".
Den som vill begrunda Lars Ahlins väg till författarskapet får inte glömma religionen. Det började hemma i Sundsvall, där Frälsningsarmén var en aktiv kraft, som många texter visar (till exempel novellen "Det underbara nattlinnet"), och där Lars Ahlin alltså blev KFUM-scout (för bibliotekets skull, visserligen, men KFUM var ju ändå en religiös organisation). Det fanns också en religiös tradition i släkten: Lars Ahlins morföräldrar tillhörde till exempel den katolsk-apostoliska kyrkan (som hade en församlingssal i ett ännu existerande och utsökt renoverat hus i hörnet Solgatan-Vallgatan i Sundsvall). Även den nära vänskapen med den högkyrklige diakonen Herman Hedberg ochstudierna som vuxenelev vid "prästgymnasiet" Fjellstedtska skolan i Uppsala vittnar om ett verkligt aktivt religiöst intresse. Lars Ahlin kallar sig också "kristen" i många sammanhang, och hans författarskap är fullt av religiösa laddningar. Fromma mord (1952) gestaltar till exempel väldiga religiöst-filosofiska perspektiv, som Gunnar D Hansson belyst i sin doktorsavhandling Nådens oordning.
Men är det något Lars Ahlin aldrig blir, så är det religiöst andäktig. Höga ting diskuterar han dråpligt och jordnära. Frågan är om det finns något så kvalificerat roligt i svensk litteratur som den makalösa, protokollförda diskussionen på Gränsgatan mellan socialister av olika schatteringar och en kryptokristen ordförande på temat "'Jag lider' i politisk-social regim" i just Fromma mord? Det skulle väl i så fall vara Nora-diskussionen om kvinnans möjligheter att förena frihet och moderskap i romanen Om (1946); även där förs det absoluta allvar som den av Jenny en gång övergivna Lars måste känna i djupet av sitt hjärta på ett absurt sätt ned på jorden - eller närmare bestämt på Fisktorget i Sundsvallsmodellen, för att diskuteras av några perifera samhällsexistenser.
Sådant är Lars Ahlins författarskap. Han vill inte bygga upp realistiska låtsasverkligheter, som läsaren kan leva sig in i med hull och hår. Sådant kallade han illusionsrealism, och det var enligt hans sätt att se ett sätt att isolera läsaren från verkligheten. I stället skulle läsaren finnas kvar i sin egen verklighet och upptäcka vilka lagar som egentligen styr den. Det är subtilt, men det gör också Lars Ahlin till en krävande författare. Han berättar visserligen historier, men det roliga och tänkvärda - och allvarliga! - i dessa historier ligger inte i några slutpoänger och dramatiska effekter utan i blottläggandet av individernas sätt att brottas med det sociala sammanhangets konventioner och färdiga tänkesätt. Särskilt "romanerna" Min död är min (1945), Stora glömskan (1952) och Natt i marknadstältet (1957) består av en mängd sådana historier som framför allt hålls ihop av själva stadsmodellen. Mera sammanhållen kring en överordnad huvudintrig är till exempel Kanelbiten (1953) om flickan Britt-Marie som inte får rum i sin ensamstående mors liv. Men även den romanen är en historia om hur människors samliv styrs och störs av deras föreställningar, drömmar och värdemönster.
Att Lars Ahlin är "fyrtiotalets verklige gigant på berättarkonstens område" (som Ingemar Algulin säger i Litteraturens historia i Sverige) är nästan alla överens om, men sympatierna för hans krävande litterära estetik är inte lika självklara. Lars Ahlins förhållande till publiken var inte heller utan komplikationer för honom själv. Under drygt 20 år, efter romanen Bark och löv (1961), skrev han ingenting skönlitterärt, och kanske berodde det på att känslan av att sända på en våglängd med svåra mottagningsförhållanden blev för stark. Gunnel Ahlin antyder i andra delen av biografin över maken Lars, Nu ska vi ta pulsen på världen! (2005), att startpunkten för den långa tystnaden var en konflikt med Olof Lagercrantz. Men hur sammanhangen än såg ut, gjorde Lars Ahlin en uppmärksammad och närmast bejublad återkomst som författare med böcker som Sjätte munnen (1985), Din livsfrukt (1987) och De sotarna! De sotarna! (1990). Nu var han tillbaka i sin gamla Sundsvallsmodell igen och stod fram till sin död 1997 åter i rampljuset som en av Sveriges allra mest betydande författare.
(För en fullständigare förteckning över Lars Ahlins skrifter hänvisas till rubriken "Bibliografi". Särskilt novellsamlingarna berörs i stor sett inte alls här.)